MENY
Den mörka morgonen välkomnar mig in i en ny dag
Man vet aldrig hur känslan kommer vara nuförtiden
Kanske tydlig stark övertygande, kanske svävande svårbegriplig främmande rentav ny.
På farstatorget står den väldiga men vänliga granen och välkomnar mig tillsammans med en känsla av jul och jag är en sån sucker för det
Spelar ingen roll vilket piss jag befinner mig i, julen har alltid haft mig at hello
Och det är som att det är uträknat med en viss typ av list som är lite över oss
Att så fort vi ser det sista gula lövet lämna tryggheten på trädgrenen så tänds sakta stora delar av verkligheten upp i form av ljusslingor, granbelysningar och stan liksom välkomnar dig i mörkret, we got you. Vi vet att mycket lämnar och slår igen men något öppnar också något nytt tar form, så viskar den, verkligheten.
Det händer, och vi vet det när det väl har skett. Det blir aldrig mörkt för evigt. Vi vet ju det.
Och kanske är det samma med när vi själva släpper taget, vi vet ju att det inte kan vara mörkt för evigt, vi bara råkar glömma det. Och när vi dalar neråt som det där gula modiga lövet som måste följa den naturliga rörelsen så sätts en annan rörelse i verket, en för oss osynlig men väldigt levande och viktig rörelse, det nya, det som kommer efter att det nuvarande blivit det gamla, det som träder in, det som finns på andra sidan, ljuset. Det där som vi inte vet allting om.
Det händer och vi vet det när det väl har skett, när det visar sig. Och du kommer förstå det vackra i allt, the beauty of it all, hur säsongen skiftar och du med den. Hur det liksom är inevitable, omöjligt att undvika.
En påminnelse från ett löv mitt i det dalande fallet
Något håller oss alltid och något tar vid
Något tar vid
0