MENY
sjunger högt ut i vardagrummet fastän jag inte kan
först lite försiktigt grannarna kan ju höra sen tar jag i mer och mer.
dansar runt på vardagsrumsmattan och låtsats att den är någon slags scen
micken nära munnen och publiken är snäll för den är min och den är inte verklig.
artikulerar alla ord noggrant och testar höga toner som jag inte når
tar i inifrån, låter rösten fylla rummet trots att det gör mig obekväm trots ensamheten.
rösten som är min som jag aldrig tyckt om och vad är det för mening med att inte tycka om något som är en fast del av en så dumt går inte att förklara men det är väl en process det med.
så jag sjunger för jag känner att det är bra för ens väsen
orden som förmuleras, blir en del av musiken, energin som lämnar kroppen med orden och det känns som att en blir lite renare efter. inte så mycket tankar och hjärna utan mer kropp och känsla.
för mycket energi som samlas i kroppen gör oss sjuka och jag tror jag förstår vad det betyder
vi måste skrika ibland, och skaka om oss själva. reagera.
dansa i mörkret eller skaka av dig vattnet som en hund.
som barnet i frustration behöver du också skrika ut dina känslor, rensa systemet för annars fastnar den inom dig och blir till ett mörkt träsk där ingen vill vara inte ens du själv.
vi måste vara barn igen, vi har ju det inom oss
allt det där vi lärt oss att inte visa
inte reagera
inte ta ton
inte göra sig hörd
inte bli arg eller ledsen
inte skratta högt
inte visa något som känns
jag vet inte men
fan
sjung högt eller skrik i en kudde eller gör vårskrik i skogen vad som för det måste ut ut ut ut och i rörelsen händer något
och andas från magen alltså verkligen fyll ut hela magen så den höjs upp och ner för vi glömmer bort det
alla tankar och all energi du samlar på dig om dagarna är inte alltid din utan kan va andras och den måste tillbaka dit den kom ifrån eller bli ny form för allt är energi.
allt.
0