MENY
jag pendlar verkligen mellan att känna en typ stagnation, rastlöshet och kanske lite oro för vad som sker i världen just nu till att känna ett stort lugn inombords, som jag saknade innan och en stark känsla av att allt kommer bli bra, vi är precis där vi ska vara och allt som sker just nu kommer ge något gott med sig, på andra sidan. rent logiskt så är det väl alltid såhär när vi befinner oss i mellanlandet mellan det gamla och det nya. det är förvirrande och frustrerande att inte veta vägen framåt.
jag har ju länge haft en känsla inom mig kring vår livsstil, det sättet som vi många har levt på inte varit hållbar, med en stor stress inombords och utanpå som vi bara vant oss vid. fler och fler människor blir sjukskrivna för stress och utbrändhet, utmattning. Många har nog känt meningslöshet och en känsla av är det såhär livet ska vara? vart finns njutet? vart finns friheten? Jag har så ofta känt mig overwhelmed av stressen som livet inneburit, såsom vi levt det fram tills nu. Varje morgon när jag själv skyndat mig och sett människor springa för att hinna med bussar och skynda sig till sina jobb har jag tänkt - det här kommer inte hålla. vi kommer inte hålla. kroppen och själen är inte skapt för den här stressen. varje gång mailboxen har tryckt ner min energi till botten och lagt sig som en stor klump i mitt hjärta, en ständig stress av att inte hinna med, inte ha tillräckligt med tid, inte vara tillräcklig som person, och så många inbillade faror som kroppen tror är riktig fara, som bryter ner oss. varje gång jag har känt en sorg över det här, för många av oss springer på i våra ekorrehjul och invanda sanningar, och där och då känns det helt omöjligt att ta sig ur det. vi tror att allt alltid måste vara så som det är idag. tills det inte är så längre. då inser vi att vi kan göra på andra sätt. vi kan leva friare. vi kan andas djupare. vi kan ha tillräckligt med tid.
så trots att corona är sjukt läskigt och drabbar många av oss just nu så vet jag att det kommer något gott ur det på andra sidan. Vi tvingades stanna upp. Samhället tvingades på paus. Jag kan inte låta bli att se spirituella kopplingar till att det inte var hållbart i längden, det sättet vi levt och när vi inte lyssnar på oss själva, då tar något större än oss över och hjälper oss rätt på vägen. jag vet inte vad effekterna kommer bli av det här men jag hoppas att vi kanske kan omvärdera våra livssätt och att det kommer förändra vårt sätt att leva till det bättre. att vi värdesätta vår hälsa och vårt liv och de människor vi lever med. att vi slutar springa och saktar ner på farten lite och njuter mer, slutar tar det fina för givet.
jag har fått höra att jag är naiv och en drömmare på många sätt och jag kanske är det nu också i det jag tror på, men jag tror iallafall på hoppet. är inte det något?
0