MENY
söndag eftermiddag
efter gårdagens ganska intensiva session som innehöll dans, shaking, skrik, tårar, insikter och tillslut en pepp på livet och kärlek till mig själv, allt detta tillsammans med ett tiotal andra okända kvinnor så kände jag mig tom och till bredden fylld på samma gång. Jag hade haft mitt pass i köket på morgonen och lagat sjukt god frukost tillsammans med ett fint frukostteam, även där var värmen oss emellan och skaparkraften närvarande, såklart att all mat var helt fantastisk när den var lagade av oss som är här. Och med tanke på att jag deltog i nymåneceremonin till midnatt igår och var uppe tidigt så lät jag tröttheten tala och hoppade över den sista danssessionen, valde nakenbad i sjön istället. Den där sjön som känns som att den lever och omfamnar en med allt vad den är. Den här platsen, Sju Sjöar, är så magisk att till och med naturen håller en här, det är otroligt. Och jag tänker på hur vilt det här jag får vara med om är, vilt men också tryggt, lugnt och självklart. Otroligt omfamnande men samtidigt rakt och ärligt. Precis som det feminina ju, det är ju den kraften som känns här. Och här finns det verkligen inga tvivel, och det är en plats jag inte befunnit mig på på väldigt länge. En plats utan tvivel. En plats utan tvekan. Gud vad det fyllt mig på det senaste och genom åren, tvivlet alltså, som en ständig följeslagare, ständigt i skuggan av ljuset, ständigt gjort ljuset svårt att se. Så jag tänker att jag är nöjd med hela retreatet nu när jag fått mitt tvivel att lätta såhär, när jag förstått att jag kan göra vad jag vill? Jag kan vara allt jag vill? (herregud vad har jag varit med om egentligen? Jag har inga ord för detta, det är liksom utanför mitt vokabulär, utanför min förmåga att förstå, att detta kunde hända, att jag skulle få uppleva?) ja så jag tänker att jag är mer än nöjd, men kroppen känns ändå inte helt nöjd, som att den vill något mer trots att den är nära nöjd av att få varit så fri och så levande tillsammans med andra under flera dygn. Så jag bestämmer mig för att gå på den sista sessionen som är breathwork.
och här är jag nu, vi har andats djupa andetag i cirklar och jag har fyllt min kropp med tillräckligt mycket syre så att jag skulle nå in genom alla lager, och jag tror att jag precis nådde min egen innersta kärna med ett andetag. roten av mig, där jag liksom känner hela mitt inre, från yoni och upp till toppen av huvudet. Där jag vilar i allt som jag är, där allt känns tryggt och lugnt och sjukt kraftfullt. Såklart det är vi kvinnor som skapar liv, hinner jag tänka. Så jag lyfter upp knäna mot magen och kramar om mig själv, armarna fortfarande starksvaga och fulla med ett bubblande levande blod, en stickande skön känsla av att känna sin egen kropp fullt ut, veta att den finns där, att jag är här. Att känna sina egna gränser.
Tänker att nu är jag väl ändå nöjd, jag har andats från djupet av min varelse, några tårar har släppts ut, nu finns det väl inte något kvar där inne? frågar jag mig själv. Men jo, något mer vill få kännas, och höras. Kanske vill jag skrika? jag hör en kvinna i rummet skrika högt rakt ut i det stora rummet, någon annan skrattar och kan liksom inte sluta, och när en väl börjat skrika så följer många nästan alla efter, vi andas in och skriker ut rädsla, sorg, glädje, ilska, osäkerhet och vilsenhet, från botten av vår varelse, både den egna men också den kollektiva, gemensamma varelsen som vi är en del av. Skriker ut vår egen skit men också andras, som funnits i oss, kanske vår mammas kanske hennes mammas, kanske min egen från ett tidigare liv, ni förstår ju djupet i det, men också svårigheten att förstå djupet i det. Tänk vad vi kvinnor fått vara med om? Allt förtryck, allt förminskande, all rädsla och all hopplöshet? ”Sjutton generationers hopplöshet, det tar vi väl bort nu Cajsa” minns jag från en healing jag gjorde tidigare i våras, förstår vi ens vidden av det? Trauman som sitter i vårt dna och det är nu det är dags att frigöra oss från det.
Så det är nog fan den som skriks ut här, hopplösheten, och även den som kastades i elden på eldceremonin igårkväll, hopplösheten tillsammans med allt jävla tvivel på oss själva, det la vi med vördnadsfull tacksamhet men också bestämt ner i lågorna, samtidigt som vi sa högt rakt ut vad vi ville släppa taget om och kalla in i det nya, allt såklart omgiven av alla systrar som bekräftade din största rädsla och höll den, höll dig. Och det är nu, här på golvet under breathworken, som jag inser att jag älskar att höra kvinnor låta, gråta, andas och skrika och ta plats. Ljudet skapar en känsla av frihet och styrka inom mig. För att jag vet att vi håller varandra i det här. Vi är vår egen trygga famn. Så jag tar ett djupt andetag in och skriker rakt ut i rummet och pressar ut det sista som finns i mig som inte ska vara där längre, och jag tillåter mig att låta, jag tillåter mig att ta den platsen och att vara trygg med det, vi tillåter oss vara trygga med det, med varandra. Det är okej. Du är som jag och jag är som du. Vi är i grunden samma, du och jag. Vi har bara glömt bort det, och blivit intalade att vi behöver tävla om platsen, tävla om männen, tävla om livet. Men nej, det finns ingen tävling. Inte här. Det finns ingen konkurrens, det är bara ännu en osanning vi blivit intalade. Här finns bara kärleken. Ärlig, innerlig, ren, generös och mer kraftfull än jag någonsin upplevt tidigare.
Tänk att det tagit mig 34 år att få uppleva en sån här kärleksfull feminin gemenskap som är fullständigt utan dömande, bara hållande och med en innerlighet i allt som sker. I varje blick, varje samtal, varje kram, varje session, varje naket bad finns bara en innerlighet att jag ser dig, du är okej, du är tillräcklig, välkommen hem, dröm stort, tveka inte, var dig själv, var fri! var allt! det är dags att sluta tvivla nu, det är dags att släppa allt vi blivit intalade, allt vi fått lära oss om hur kvinnor är och om hur världen är. Allt börjar om nu. Allt börjar med dig. Du är viktig, ditt ljus behövs! Tro aldrig något annat. Tillsammans skapar vi elden som bränner gårdagen och alla minnen vi inte längre vill bära på. Dags att låta intuitionen få ta plats, dags att låta hjärtat styra, dags att låta kärleken leda vägen. Och då menar jag inte bara kärleken i tvåsamheten, jag menar kärleken i allt, kärleken till allt levande men kanske främst kärleken oss kvinnor emellan, kvinnor som skapar utifrån sin feminina kraft, finns något mer kraftfullt? I sin renaste fucking form är den, den outtömliga villkorslösa kärleken, närvarande under de här dagarna i oss och runt omkring oss från det att jag satte ner resväska i receptionen när jag kom hit i torsdags till nu, sista timmen tillsammans. Som en stor varm kram som sköljer bort allt som vi skämts för, allt som vi oroat oss för, alla masker, allt som egentligen inte är vi. Och där står vi nakna, tillsammans i vårt mörker, i sårbarheten och styrkan som kommer ur det har faktiskt inga gränser. Och om jag kom hit med en osäkerhet i att inte passa in, att inte vara en del av gemenskapen (det var absolut en osäkerhet jag kom med, som jag alltid kommit med, i alla sammanhang) så är den nu vänd till en absolut självklar och orubblig känsla från grunden av mitt hjärta och min själ att jag passar in. Överallt, alltid.
Och den känslan sköljer nu över mig när jag skrikit ut det sista i min kropp, och jag vet inte om det är en gammal sorg eller en nyvunnen eufori som ger kraft till min hulkande gråt som håller i resten av sessionen, tårarna slutar inte rinna. Självklart kommer någon och håller mig i gråten. Det är ju så många olika tårar, jag blir nästa överrumplad själv att allt detta fanns inom mig, så mycket sorg jag inte visste tog upp plats, men också tårar av tacksamhet för livet som jag fått, livet som jag inte alltid förstått mig på men som jag nu ser syftet med mer klart än någonsin, tårar av glädje att äntligen känna mig som en del av en stor gemenskap med en intensiv skapandekraft som jag vet alltid kommer finnas i mig, tårar av förundran och ödmjukhet inför den oerhört enorma kraften som finns i det feminina, och tårar av sorg att det tagit mig så lång tid att hitta tillbaka, hitta hem, att det tagit oss så lång tid att hitta varandra, och hålla varandra, men också tårar över att jag nu förstår hur MYCKET vi kvinnor är, hur många lager det finns, hur mycket vi bär på som är redo att släppas och hur små vi gjort oss, hur få verktyg det funnits men som nu finns och ger oss möjlighet att släppa allt som vi lagrat i våra kroppar. Och det är alla dessa verktyg jag fått ta del av under den här helgen, tillsammans med andra själar som känns som hemma, orden räcker inte till, hjärtat till bredden fyllt.
”Cajsa, vi är inte ensamma längre, vi är verkligen inte ensamma längre”, säger Belinda med ett leende när jag med tårar i ögonen kramar henne hejdå innan bilen rullar hem mot Stockholm igen. Och om jag var ensamvarg när jag kom så är jag kanske fortfarande till viss del det, men skillnaden är att nu känner jag, hör jag, vet jag att det finns en flock av 40 varghonor bakom mig, bredvid mig och i mitt hjärta som alltid kommer stärka mig, i alla mina val, på alla mina vägar, genom hela mitt liv. Och jag som alltid brukar längta hem efter sociala sammanhang känner nu mer att jag aldrig vill skiljas från de här människorna, nu när vi funnit varandra.
Tacksamheten för den här upplevelsen vet faktiskt inga gränser, och det är väl precis som det ska. Det är en upplevelse likt inget jag varit med om tidigare, aldrig har jag känt mig så sedd, så behövd, så älskad för exakt den jag är. Den bekräftelsen liknar inget annat. Och nu när jag upplevt den, ska jag på riktigt leva runt i den, och med glädje och hoppfullhet sprida vidare till alla kvinnor omkring mig som ännu inte upplevt. Låt oss komma hem till den sexuella, inkännande, allvetande, fria och råstarka kraft vi alltid varit. Låt oss med raka ryggar leda varandra hem, we give and we receive, med öppna hjärtan och känsligheten som vårt starkaste vapen. Med flocken av varghonorna alltid där vid din sida, utan tvivel.
Wild feminine rising. AHOO!
0