MENY
läste igenom ett opublicerat inlägg från i början på mars när vi gjort sista utbildningshelgen i yogan. minns hur jag kände mig i så stort behov av att dra mig undan, få tid att refktera, men att det var söndagkväll och en ny vecka fullproppad med jobb och jobb och hämta och lämna, men det här har hängt kvar i mig. det här om sårbarhet.
Söndag kväll och det stormar ute och jag kan inte riktigt hantera allt som känns. Blir frustrerad av att det finns så lite tid för eftertanke i livet nu. Hinner knappt känna vad det är som känns och vad som är vad. Bara att det är saker som känns just nu.
Utbildningen på Yogayama är färdig och det är bara det praktiska provet kvar i slutet på mars. Jag blev rätt ledsen i söndags när vi avrundade och det kändes som att många av oss, inklusive mig själv, har påverkats mycket av den här utbildningen. Vi har ju jobbat med både kroppen och känslor och det mentala och att guida andra i yoga är så mycket svårare än jag väntade mig. Det har varit mycket utmaning på flera sätt och trygghetszoner som tänjts och flera gånger har jag nästan velat ge upp och vända hem till tryggheten där jag inte utmanats något mer. Men iallafall, de flesta kunde uttrycka allt sånt här i grupp där i ring under sista passet, men inte jag. För så fort något sådant dyker upp, att vi ska prata inför grupp oförberett, då ballar min kropp ur. Börjar skaka och svettas och tänka smala tankar och inte höra vad de andra säger. Sen minns jag knappt vad jag sagt. Och jag blir jämt så besviken på mig själv, jämför mig med andra som verkar ha så lätt för att uttrycka sig verbalt. En stor anledning till att jag gått utbildningen var att jag ville hitta min röst. Den där rösten som jag aldrig tyckt om, men som jag försöker lära känna. Jag har varit ganska osocial i gruppen (som ofta i nya grupper) och det har väl varit ett val men jag blir också lite besviken av någon anledning. Att jag inte vågar lära känna fler eller öppna upp mer. I en sån här grupp där jag vet att många är som jag och där många är så "mjuka" människor som jag gillar. Som pratar om sånt jag gillar, men jag blir ofta nästan alltid betraktare istället. Jag har alltid varit mer en lyssnare och det är ju okej att vara det. Jätteokej. jag älskar det ofta, att bara få lyssna, och tycker det är superskönt att alla inte alltid behöver vara den som pratar, att vara en tyst revolution i en extrovert värld. Så det är verkligen okej att vara tyst, om och när du vill vara det. Men det blir inte okej i de situationer när du faktiskt vill prata och öppna upp, men inte vågar, som nu då.
För det behöver inte vara i stora grupper jag känner såhär, det kan vara i samtal med bara en annan person som jag inte känner så kan jag bli orimligt självmedveten och säga saker som typ inte är jag? som att det är någon annans stela ord som kommer ur min mun. det tar oftast lååång tid för mig att öppna upp. när jag pluggade i lund minns jag att jag ville lära känna så många men inte vågade för jag vågade inte umgås med en person ensam. vad skulle jag säga? ingen kan väl tycka att jag är en intressant person? rädd att det skulle bli tyst. jag blir så ledsen när jag tänker tillbaka på det. Fattade inte då att det var och är en låg självkänsla inom mig som säger att jag inte duger. det är bättre nu än då men fortfarande så kämpigt ibland, även om jag älskar min lilla varelse nu så känns det som att detta sitter på ett så djupt plan att jag inte riktigt kan styra det.
och då läste jag en text om att det kan vara svårt att ta plats för att tystheten har varit ett sk safe place för dig. Ett skydd mot rädslan att inte passa in eller inte bli omtyckt. Du kanske har pratat men blivit kritiserad tidigare, eller något. Ett trauma med litet t har skapats någon gång inom dig. Du är rädd för sårbarheten i att visa upp den du är. Så nu när jag har saker att säga och VILL prata så funkar tysthet-skyddet med motsatt effekt istället och blir ett hinder. Orden fastnar i min hals och locket läggs på. Och jag känner mig dålig och har svårt att visa mitt rätta jag, hela mig själv. Vilket är synd för då kommer ju aldrig människorna som är som jag att hitta mig, känna igen mig. Så jag jobbar verkligen för att tycka om min egen röst. Trots att jag ofta får ta sats för att säga saker i sociala grupper. Trots att jag blir orimligt nervös och får svårt att andas om jag bara tänker på att säga något. Ibland struntar jag fortfarande i att säga det och tänker att det nog inte var så viktigt. Men det är inte sant, ofta är det viktigt. Och framförallt krymper jag av att inte tro på mig själv. Att våga ta plats och att själv tycka att det jag har att säga är viktigt är så sjukt utmanande. Är mycket hellre tyst fastän blir också alltid jättebesviken varje gång jag är tyst när jag egentligen vill säga saker och vara mer öppen.
I vilket fall, i slutet av dagen gjorde vi en sårbarhetsövning där vi satt mittemot en annan person och tittade varandra in i ögonen i 1 min. Det var nog världens längsta minut och så intimt och jobbigt och jag ville bara vika undan blicken, kände mig inte värdig. Många grät. Det är som att du ser sig själv och din värdighet i en annans ögon, på riktigt. En sån spegling av allt. Väldigt fint. Sårbarhet är det nog det viktigaste vi har?
Den gör oss mänskliga. Den helar.
Kolla det här klippet som vi fick se den där sista yoga-söndagen. Jag har sett det flera gånger.
Brené Brown <3
0