MENY
ibland behöver en vila sin panna tungt mot en massiv sten för att känna hur stabil och trygg den är, rotad djupt ner i marken. Orubblig nästan. Det är något med den här stenen i synnerhet och naturen i allmänhet att den bara finns där? Den gör liksom ingenting. Den bara är. Och den har varit där sedan länge och ska stå där länge till. Inga mål att nå inga deadlines att hålla, ingenting att jobba på eller hinna med eller utveckla. Den bara är. Det är dess enda uppgift.
och när du lyfter din panna och backar långsamt bakåt så kommer du lyfta huvudet mot himlen och känna din litenhet inför allt det här men också det stora i att få vara en del i det. Och det är som det ska.
när du vandrar tillbaka till ditt och ert ska du känna stenens avtryck fortfarande bulta kallt mot din panna och inse att den blivit en del av dig, att den har alltid varit en del av dig. Men på något sätt hade du lyckats glömma. Något hade tagit din uppmärksamhet. Men nu vet du. Nu ser du lite mer klart igen. det finns ingen skillnad på dig och stenen, granen, stjärnhimlen ovanför dig. Ni är en del av naturen och du är som stenen helt fine med att bara finnas till.
Det är vad du inser, som om du alltid vetat.
0