MENY
nu börjar meditationsstunderna bli något jag längtar efter
jag har oftast älskat tystnad men har också haft svårt den, det finns en rastlöshet i den.
och så är det med meditationen också, skön oftast men ibland rastlös
det bästa är när en känner sig splittrad, eller stressad och "uppe i varv" hehe. då är det det bästa verktyget jag någonsin kommit i kontakt med. oerhört kraftfullt om en behöver bli koncentrerad eller landa i sig själv på kort tid. räcker med tio min för mig.
men jag gör det också för att nå djupare insikt i vem jag är och vad som är mitt syfte här i livet. jag känner mig inte helt hemma i det jag gör idag, jag trivs helt ok, men det är något litet som skaver och som gjort det länge inom mig. jag har en känsla av att jag aldrig blir mitt bästa jag eller kan ge allt av mig själv, och det är så oberoende av hur mycket jag än försöker och verkligen gör mitt bästa i det jag gör idag.
så jag fick rådet att den enda vägen ut är in. det kändes oerhört frustrerande i början, att få veta att svaren ligger inom mig, bara jag kan veta (varför vet jag inte då?) och jag kan bara veta genom att låta tiden och tystnaden ge svar. genom meditation. en är ju så inställd på att få svar på allt direkt nuförtiden. jag ville så gärna kunna googla "vad är mitt livssyfte?" men det funkar tydligen inte så. :)
och jag fattar ju det, att när insikter ibland når en så förstår en plötsligt också varför det tog sån tid, och varför det inte kunde hända direkt, för en var inte redo. det är ju en process.
men jag har märkt hur jag börjar se tydligare av att blunda. jag ser hur mitt inre är fyllt av tankar
tankar tankar tankar
snåriga, snabba, roliga och de tar så mycket plats, nästan allt om man tillåter dom
och jag låter dom. men emellan varje tanke
andetagen in in in och ut ut ut
vad händer under huden
och efter tio minuter i tystnad händer något. det lugnar ner sig
tankarna är fortfarande där men nu är jag bredvid dom, som att någon lägger en filt över min kropp och över tankarna
något annat tar plats från tankarna. jag ser och hör dom fortfarande men något annat är närvarande
jag är medveten om mina egna tankar
och jag minns någon som sa att själva medvetenhet om en tanke är inte en tanke
alltså tomrummet igen. det som är jag kanske
kärnan. själen?
jag vet inte riktigt ännu vad det är. men jag tycker om att vara i det
bruset från allt runtomkring försvinner och allt blir klarare, skarpare.
något tar form där inne i mig. en tystnad som känner mig för den jag är, den jag inte verkar känna själv ännu
en tystnad som låter allt vara okej som det är, det räcker att andas tydligen
till skillnad från tankarna som jämt är någonannanstans men sällan här och nu
och det blir mer och mer tydligt för mig vad som är intryck och andras åsikter och andras liv, andras mål och vad som är jag
och det blir tydligt vad jag släpper in i kärnan och vad som kanske inte passar där
och det sägs att det är egentligen inte det som händer under meditationen som är det viktiga, utan det som händer mellan meditationerna.
<3
0