MENY
vaknade upp klockan 5 idag med ångesten som borrade ett mörkt hål rakt in i mitt hjärta. hade drömt en sån maktlös dröm. kände mig värdelös på livet. att jag inte kommit längre, tagit mer ansvar, inte gjort mer, varit bättre. försökte tyst resonera med mig själv att jag gör så gott jag kan, att jag är bra nog och att jag är en vuxen person som visst kan hantera livet men fan ibland tar det bara ÖVER. det där värdelösa snacket inom en som säger att du inte är tillräcklig. och kanske särskilt den där tiden mellan tre till fem på morgonen. jävla ångesttimmar det där. så jag greppar efter en logik som just där och då är som luft mellan mina fingrar. svindel. låg kvar brevid Stellan som snusade lugnt. ville fly därifrån för att inte smitta av min ångest på honom. men ville nog mest fly från tankarna och mig och mitt. så jag låg kvar. andades. och försökte mantra det som vår yogalärare brukar säga. sit with it. det där som känns. det där som gör ont och det som skaver och det som får dig att illamående vilja springa därifrån. sit with it. hur känns det i kroppen? vart i kroppen känns det? andas dit. andas dig ur det här. då och då snurrade Stellan på sin lilla kropp och en gång landade hans huvud mot mitt bröst. det där som värkte av ångest. kontrasten blev tydlig. ljuset i honom, mörkret i mig. hans lilla lungor lyftes upp och ner. att han ens finns? de är så sjukt ljuvliga när de sover. så mjuka. mjukheten kanske lättade ångesten lite, sen vaknade han och tittade upp och log mot mig och jag log tillbaka och hjärtat värker fortfarande lite men inte lika farligt och det kommer alltid komma och gå, men jag tänker inte undvika det. jag lovar mig själv att inte fly mer utan att känna det där mörka och överleva det. det lovar jag.
0